Som troende är en väldigt central del att vi inte är ensamma. Vi har en Gud som vill ha en relation med oss och vi har bland annat bönen som ett viktigt språk för att hålla kontakten med Gud aktiv och levande.

Därför är bönen en väldigt viktig och central del i att vara en kyrka. Jag drömmer om en kyrka som tar bönen på allvar, som avsätter tid och ger möjligheter för möten med varandra och med Gud kring bönen. Ibland kan kyrkor arbeta och vara som föreningar, där det mer är ett kontor och en verksamhet som vilken som helst. När det gäller kanslier för kyrkor och andra kristna organisationer är risken ännu större, då man kanske bara har kontorslokaler och inga kyrkrum.

Jag hoppas och tror därför mycket på bönerum. En plats där man kan samla sig och be. Tyvärr finns det väldigt många bönerum som efter hand blivit förråd och inte används så mycket. Det finns två diken, antingen gör man för fina bönerum som känns som ett finrum dit man sällan går eller så blir det bara ett ogenomtänkt rum där man arkiverar gamla saker.

Jag hoppas att bönerum kommer öppnas igen på flera ställen, att fler samlas för att be. Inte alltid i stora sammanhang utan i små, mitt i livet där allting snurrar.

Jag tror på levande kreativa vardagsrum där man kan mötas i mindre grupper, prata om livet och be tillsammans. Med vardagsrum menar jag ett rum som är använt mycket och som det inte finns några höga trösklar till. Bönen är häftig, men Gud lyssnar på oss oavsett om vi ber på bussen eller i en katedral.

Den nya kyrkan, Gemensam framtid håller just nu på att flytta. I sommar går flyttlasset till det nya Ekumeniska Centret som finns i Alvik. Jag hoppas att det där kommer finnas ett bönerum, centralt och välanvänt. Tänk om man där skulle kunna ha bön igång under kontorstid när det finns människor där och att man på det sättet kan hålla en bön levande för samfundet, församlingar och medmänniskor. Det skulle ge den nya kyrkan trovärdighet och visa att vi litar på att Gud vet bättre än vi.

I bönen kan vi berätta för Gud hur det är och han kan berätta för oss hur mycket han älskar oss och ge vägvisning för hur vi ska göra.

Igår skrev jag om att dela hjärta. Här kommer en fortsättning på den tanken.

Jag har varit med i ett flertal olika församlingar, och det är alltid spännande att komma ny till ett ställe. Hur blir jag bemött här?

Josephine Flatebö har skrivit om just det i en krönika i Trons värld för länge sen,  som jag hittade genom  hennes blogg i höstas.

Med tjocka skor pulsade vi genom snön och in i kyrkan. Sju stycken var vi, ingen hade varit i den kyrkan förut och ingen av oss har gått tillbaka. Det är en hel del år sedan, men jag kommer ihåg att jag tyckte det skulle bli jättekul att få besöka en ny kyrka i en ny stad. Men det jag minns mest av allt, var att ingen hälsade på oss. Ingen log mot oss, ingen gick fram och sa hej, ingen tog i hand, ingen välkomnade oss. Jo, förresten, en äldre dam nickade åt mig, rätt ska ju vara rätt. Vi var sju glada som klev in i den kyrkan den kvällen och vi var sju som klev ut ur kyrkan med en märklig bismak. Jag menar, så mycket folk var det inte på mötet, knappa hundra, kanske. Då borde väl sju helt nya människor märkas, hälsas på, välkomnas och fås att känna sig som hemma?

Jag hörde en kanonpredikan för något år sedan om en man som tog tempen på församlingar när han besökte dem. Om folk hälsade på honom, presenterade sig, bjöd in till något annat möte, bjöd hem på middag och så vidare, så fick församlingen ett visst antal poäng. Baserat på den skalan, skulle församlingen ovan alltså kamma hem noll.

En församling jag besökte i Wien fick däremot full pott. Massor av folk hälsade på mig och jag blev hembjuden till pastorsparet och på körövning redan samma eftermiddag, ut på middagar och diverse aktiviteter. Även fast jag var väldigt ovan med mötesstilen, kände jag mig som hemma, sedd och välkomnad jämt där. Jajemän, jag gick tillbaka. Igen och igen.

Ända sedan jag hörde den predikan om poängskalan, har jag försökt att vända på den. Det pratas ju så mycket om att få folk till kyrkan, men när man väl får in dem, vad gör man med dem då? Och i dessa exempel har ju vi ändå varit trygga kristna som inte står eller faller på ett handslag eller icke, men tänk när sökande, okristna eller sårade människor får samma behandling? Aja baja, gott folk.

Så häng med på en vändning. Hur många poäng skrapar du ihop en vanlig söndag? Hur många nya – eller gamla för den delen – hälsar du på, välkomnar, presenterar dig för, bjuder hem eller bjuder med till andra möten? Hur många får du att känna sig som hemma? Det är ju så enkelt och kan vara det som avgör om personen kommer tillbaka eller inte. Se då till att du utgör den skillnaden för någon annan.

 

Någon sa i en predikan för länge sedan att det inte hjälper om predikan är jättebra – för den som är i kyrkan för första gången har fått sitt första intryck långt innan pastorn öppnar munnen i talarstolen. Vad det intrycket ger för känsla beror väldigt mycket på  hur man blir bemött i foajen och på väg in i kyrksalen. Är det någon som ser mig, någon som hälsar på mig? någon som säger ”du kan sitta med mig nu så bjuder jag på fika sen!”

Jag gillar fru Flatebös lösning -  att samla poäng.  För det måste ju vara det bästa sättet att göra skillnad. Det hjälper ju inte så mycket att ta tempen. Bättre att göra sitt bästa för att vara välkomnande. I alla fall är det bra sätt om man inte är så tävlingsinriktad så de stackars människorna flyr fältet för att alla dyker på dem. Svår balansgång det där. Men båda dikena blir lika fel.

Det är så otroligt viktigt att våga se, bry sig och öppna famnen. Om man inte tar det första steget blir det inget andra steg. Och vem vet, kanske är det den nya tjejen i kyrkan som kommer bli din underbart goa vän?  Man vet inte det förrän man har sträckt ut sin hand och sagt hej. Vågat chansa lite.  Våga byta hjärta.

(bilden kommer från Fotoakuten)

För många många år sedan läste jag en berättelse om ett hjärta. Den berörde mig och nu vill jag dela den med er.

En ung man stod på stadens torg och förkunnade att han hade det vackraste hjärtat i hela bygden. En stor publik hade samlats och alla beundrade hans hjärta för att det var så vackert. Det var inte en endaste rispa eller märke i det.

Alla var de överens om att detta sannerligen var det vackraste hjärta dom någonsin sett. Den unge mannen blev så stolt att han började förkunna ännu högre om sitt vackra hjärta.

Plötsligt närmade sig en gammal man och ställde sig längst fram i publiken och sa – ”Ditt hjärta är inte på långa vägar så vackert som mitt.”

Publiken och den unge mannen tittade på den gamles hjärta. Det slog med starka slag, men det var fullt av ärr och det fanns ställen där man såg att bitar hade tagits ur och ersatts med andra bitar som passade dåligt, så det hade blivit kantigt och taggigt där de sattes in. Det fanns t.o.m. ställen där det faktiskt saknades bitar och där hade det blivit djupa hål.

Publiken stirrade – hur kunde han säga att hans hjärta var vackrare tänkte de. Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta, såg dess tillstånd och skrattade. – ”Du måste skoja, jämföra ditt hjärta med mitt, mitt är perfekt och ditt är fullt av ärr och märken.”

- ”Ja,” sa den gamle mannen, – ” Ditt hjärta har ett perfekt utseende, men jag skulle aldrig vilja byta mitt hjärta mot ditt. Du förstår, varje ärr representerar en person som jag givit min kärlek – jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem, och ofta får jag en bit av deras hjärta tillbaka som passar i den tomma platsen i mitt hjärta, men eftersom bitarna inte är exakta så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta men dessa vårdar jag ömt för de påminner mig om den kärlek vi delade. Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta, men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen. Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta – att ge av sin kärlek är att ta en chans. Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna, så påminner de mig om den kärlek jag har för dessa människor och hoppas att de någon gång kommer tillbaka och fyller det tomma hålet i mitt hjärta som står och väntar på dem nu. Så nu kanske du kan se vad verklig skönhet är?”

Den unge mannen stod med tårarna sakta rinnande nerför kinderna. Han gick fram till mannen stoppade in handen i sitt perfekta unga hjärta och rev ut en bit. Han erbjöd biten till den gamle mannen med darrande händer. Den gamle mannen tog emot biten av hans hjärta, stoppade in den i sitt och tog sen ur en bit ur sitt eget ärrade hjärta och stoppade in det i såret på den unge mannens hjärta.

Biten passade, men inte perfekt så det blev lite taggiga kanter. Den unge mannen tittade på sitt hjärta som inte var perfekt längre men ändå vackrare än någonsin eftersom kärleken från den gamle mannen blandades med hans. De omfamnade varandra och gick iväg, sida vid sida.

På något sätt beskriver den berättelsen mitt hjärta. Det ser ut så där, fullt av ärr och bitar som saknar och bitar som inte riktigt passar in.

I 3 år jobbade jag som ungdomsledare i en härlig församling. Det är snart 8 år sedan jag slutade min tjänst där, och snart 7 år sedan jag flyttade från samhället. Men var gång jag hälsar på känns det som det är ett år sedan eller så, som jag flyttade därifrån. När jag dyker upp där kommer de äldre damerna och kramar om mig och är såååå tacksamma för finbesök. Jag vill sitta och fika vid hälften av borden och jag njuter av att träffa mina vänner. Vi har bytt hjärta med varandra.

Nu är jag med i en församling där jag upplever att jag byter hjärta mer och mer, för var dag som går. Det är underbart. Men vägen in i församlingen har inte varit bara rak.

Man skulle kunna tycka att den där byta hjärtan mentaliteten borde finns i alla församlingar, men så är inte fallet. Tyvärr. Men jag drömmer om det.

En kommentar till förra inlägget som absolut ska ha ett eget inlägg. Det här är skrivet av signaturen Lindström som även bloggar, spana in hennes blogg

Lindström

Min dröm om församlingen:

Jag drömmer om en församling som handlar mindre om aktiviteter och mer om liv. Mindre om vad vi alltid/aldrig gjort och mer om relationer.
Jag drömmer om en församling som är relevant i den tid vi lever. En församling som märks i stan – inte för att vi är bakåtsträvande och konstiga utan för att vi älskar våra medmänniskor…

Jag drömmer om en församlingen som hjälper varandra med problem. Pelle hjälper mig med bilen och jag hjälper Stina att putsa fönster och hon bakar bullar åt Asta som är barnvakt åt ensamstående Kalle så han kan hjälpa Oskar med matteläxan. Till sist kommer hjälpen tillbaka till Pelle när han blir bjuden på en riktig brakmiddag av Lotta. Jag drömmer om att den kärleken och hjälpen sprider sig utanför församlingen. När någon behöver hjälp att måla huset kommer det ett gäng från församlingen och gör det. Oavsett om det är en medlem eller ”bara” medmänniska.

Jag drömmer om att Jesu kärlek sprids – inte genom bibelstudium utan genom kärlek i handling.

Jag drömmer om en församling med öppna dörrar och mycket kärlek – utan att för den skull tumma på budskapet om att ALLA är syndare och behöver Jesu nåd.

Jag drömmer om att människor dras som till en magnet till gudstjänsterna för att få höra vem Jesus är och vad han gjort.

DET är min dröm!

Det finns många tankar om vad en kyrka är. Är en kyrka en vit byggnad på landet med torn och en kyrkklocka som någon gång per månad har en gudstjänst och eventuellt någon annan verksamhet? Eller är en kyrka ett tegelhus som få vet är en kyrka dit människor går, men som inte är så öppna för världen runt omkring? En kyrka kan för många handla just om byggnad och organisation. Jag gjorde en bildsökning på Google för att se hur en kyrka ser ut. Det är märkligt hur lika kyrkor ser ut, i alla fall i vår tanke. Men kyrkor kan och bör vara något annat.

Men det borde handlar om Jesus, om att försöka tänka tanken om hur Jesus skulle gjort. Vad han hade sagt och hur min relation till Gud ser ut just nu. Min drömkyrka är långt ifrån perfekt, för en perfekt kyrka stänger ute och skapar distans. En kyrka utan brister står still, för vi har en uppgift att möta brister i samhället, personer som är utanför, fattiga, sjuka, utsatta och i behov av hjälp och stöd.

Vad är en kyrka för dig? Lämna gärna kommentarer och tankar, fördomar och drömmar.

Jag fick en länk från en vän till ett videoklipp där en församling delar ut bensin, vatten, mat och erbjuder sig att be för mackbesökarna.
 

 
Att leva kyrka tror jag är jätteviktigt och att då fylla behov i samhället är viktigt för trovärdigheten och för Guds skull. ”En sån här kyrka vill jag att vi ska vara”, skriver Johan som tipsade mig om klippet. Jag tror kanske inte rätt sak för oss är att ge bort bensin på grund av avgasernas miljökonsekvenser, men det finns många andra saker vi kan göra.

Vid nyår var jag i Finland på en nyårskonferens som Finlandssvenska Missionskyrkan anordnade. Som deltagare kunde man välja en aktivitet som man gjorde några timmar varje dag. En av grupperna hette Doing Good och där skrev vi lappar, delade ut i samhället och erbjöd oss att hjälpa till med snöskottning, gjorde hembesök med mera.

Hur tycker du en kyrka ska vara och vad ska den göra? Har du tankar om framtidens kyrka, tipsa om videoklipp, skriv en text eller skicka länkar till kyrkor som lyckas leva kyrka.